Tjängvidestenen

Tjängvidestenen

 

Tjängvidestenen är en bildsten som hittades på gården Tjängvide 1844. Stenen har flera bilder varav de mäktigaste är Odens åttafotade häst Sleipner och ett långskepp där seglet är lika brett som skeppet är långt. Runt hela stenen och mellan det övre och undre bildfältet löper ett flätat mönster.

 

Stenen är daterad till vikingatid, vilket gör den till en 1 200 år gammal historiebok!

 

Två runinskriptioner finns på stenen varav den ena kan tydas som ... reste stenen till minne av Hjörulf/Jorulf, sin bror …

 

Stenen består av kalksten och är i sin nuvarande form 1.70 m hög och 1.20 m bred. I ursprungligt skick kan den ha varit upp till 2.5 m hög. Stenen förvaras sedan 1869 på Statens Historiska museum i Stockholm.

 

Bilden på Odens häst Sleipner togs fram som logga och sattes att pryda informationsbroschyren om Alskog i projektet “synliggöra Alskog” hösten 2014.

 

Så här låter historien om hur stenen hittades:

 

I Bonden Johan Tjengvide har berättat för Carl Säve följande om fyndet av Tjengvide-stenen: I den stenbacke som ligger här i trädgårdstäppan invid huset, företogo vi oss att gräfva en grop, för att deruti bygga en liten potateskällare. Sedan en mängd grus och lösa stenar afröjts, stötte vi på fastare grund, och ju djupare vi kommo, desto mer öfvertygades vi, att vi råkat på en ordentligen med murbruk murad, fast, gammal grundval. Vi, som nu sett denna grusbacke i all vår tid, hafva likväl aldrig förut vetat, att något sådant fanns deruti, ej heller hafve vi hört någon den ringaste sägen om, att något sorts hus förr iverlden här skall hafva stått. Vi bröto oss något djupare ned i muren, och vid det en af oss med jernstören stötte i det nyss blottade lagret af murbruk efter en borttagen större sen, lossnade deraf en hel kaka och kom att ligga omvänd. Vi sågo då med förundran ränder och tecken på undre sidan af murbrukskakan. Det var nu lätt att se, att den sten, på hvilken kakan legat, äfven borde hafva inhuggningar. Bruklagret borttogs, och vi funno här den stora stenen, hvilken vi ock slutligen, ehuro med stort besvär, fingo upp på backen. Han är alldeles hel, sådan han låg i muren, md undantag att två mindre stycken sprungo af för stötarna med jernstören, innan vi fått reda på att något fanns inhugget på honom. Men dessa två stycken togo vi vara på och inpassade på sina ställen, sedan vi fått upp stenen.

 

Carl Säve, som under sommaren 1844 befann sig i Alskogs socken för dialektstudier, besökte platsen och gjorde en teckning av stenen, så troget och så godt sig göra lät för mig, som icke är någon ritare. Stenblocket låg då icke utan en viss omsorg upplagdt ofvan på marken invid egaren, Johan Tjängvides, husvägg. Det hade tidigare, av alla Säves uppgifter att döma, legat i golvet till ett medeltida stenhus, med den ristade ytan vänd uppåt och sålunda svårt utsatt för slitning och sönderfall genom tramp.

Under det följande året 1845 träffade bröderna Säve runforskaren George Stephens och Carl berättade om det märkliga fyndet vid Tjängdarve . Hans ord ha tydligen gjort intryck; man satte omedelbart i gång en insamling för “minnesvärkets aftecknadne och allmängörande”. Pengarna överlämnades till Per Arvid Säve, som då var läroverklskollega i Visby och redan var känd som en utmärkt tecknare. I brev till brodern meddelar han: “Något efter hemkomsten besökte jag Alskog och Tjängvide-stenen; han var jemmerligen skadad af sol, regn och frost, dock högeligen skyddad af egaren. Som det ej fanns någon torn-kammare i Alskogs kyrka, ej heller vid Tjängvide gård något passande hus till dess förvarande, betalade jag husbonden för förfärdigandet af ett fyrkantigt, fodral-likt lock, att jemnan ställas öfver stenen. Jag aftecknade stenen så noga jag kunde - i synnerhet runorna… Bondefamiljen på stället är utmärkt vettig och hygglig; både den unge husbonden Johan Tjängvide, som eger stenen, och hans bror Jakob, som är en käck runo-läsare. Denne sednare konfererade jemte mig run-raden mycket noga och kritiskt med afteckningen, och vakar öfver stenen, så att ej ett kort får komma derifrån… Denna dyrbara sten, både skadad af sol och väta och obändigt stor och tjock, lär väl ej utan fara kunna flyttas någorstädes. Han ligger emellertid nu under den beskedliga bondefamijens vår i godt hägn, hvaröfver jag ytterligare uppmanat Kyrkoherden i Alskog, Öfverberg, att vaka.

 

Nämnde Jakob Tjängvide var en intressant man: han lemnade genast sitt arbete och började att studera Liljegren, samt afskrifva dennes stup- och vändrunor mm. han var ock ganska förståndig i språkväg och öfver all vanlig bonde-enfald.

 

Carl Säve slutar sin uppstats om Alskogs-stenare på Gotland med följande ord: “I betraktande af allt detta, och utan att vilja föregripa framtidens dom i denna och dithörande frågor, anser jag de bätte Alskogs-stenarne för att vara bland de allra märkvärigaste fornsaksfynd, som på lång tid gjorts inom Norden. Ja, redan det att de efter all anledning innehålla de bäst och konstrikast utförda bildliga framställningar i sten, som vi ege från Nordens förskriftliga tid (ty åtminstone så gamla töra de vara!), gör dem förtjenta af den högsta uppmärksamhet. Derföre tager jag ocksåsäkerligen icke fel, när jag förutsätter, att alle Nordiske fonrforskare och häfdakunnige med mig skola önska, att de bägge Alskogs-stenarne snart och med lämpa måtte varda förde till ett säkrare ställe, än der de nu befinna sig, den ene visserligen i en kyrka och den andre under hederlige dannemäns samvetsgranna vård, men likväl hvarje stund utsatta för okynnets och barnslighetens åverkan. Måtte alltså dessa dyrbara fornminnen blifva förda till Gotlands eller Sveriges medelpunkter för fosterlandskärlek och vetenskapshog, till Visby gymnasium eller Stockholms norsaks-museum; måtte dessa bägge orter täfla om att förekomma hvarandra i deras förhvärfvande, innan en tredje kanske kommer dem i förväg och bortsnappar klenoderna, ty de äro sannerligen för goda att utanför en bryggarstuguvägg tjena till skottafla för leklystna gossars stenkast eller att som golfsten förnötas af järnbroddade stöfvelklackar!”

I sin Reseberättelse 1864 omnämner P.A.Säve “Tjängvide-stenen” (som ännu lika aktsamt förvaras der i gården(“ och “Alskogs-stenen (den kyrkoherden lofvade på det noggrannaste akta för all förstörelse)” med hänvisning till broderns uppsatser i Runa 1845 och Annaler 1852. Och han tillägger: “Man kan önska, att dessa begge så märkvärdiga Bild-stenar snarligen måtte förvaras på något offentligt och säkert ställe, så att de icke må förloras för forskningen”. Fem år senare (1869) inlöses Tjängvide-stenen till Statens Historiska Museum, där den sedan dess har förvarats. “I Museum såg jag vår gamle vän Tjängvide-stenen, på sin nu så förnäma plats: sic itur ad astra” skriver Carl Säve i brev till P.A. Säve den 20.9.1869.

 

Berättelsen hämtad ur

Gotlands runinskrifter Första delen av Sven B. F. Jansson och Elias Wessén

Sveriges runinskrifter 11 (1962)

 

 

Foto: Elisabeth Mattsarve-Molin