Sevärdheter

Naturreservat

 

Mallgårds Hajd NR (Bildat 2003)

Mallgårds Hajd består av ett 163 hektar stort område med en blandning av gles tallskog, öppna alvarmarker och våtmarker. Området har avsatts som naturreservat främst för att skydda den rika förekomsten av alvarstånds, Senecio jacobea ssp. gotlandicus som växer endast på Öland och Gotland. På Gotland har den påträffats i ett tiotal socknar och området vid Mallgårds är en av platserna med rikast förekomst. Alvarstånds är en en korgblommig, flerårig ört med halvmeterhöga upprätta blomstjälkar. Den blommar med gula blommor i juli månad. Alvarstånds är rödlistad inom kategori missgynnad. På områdets torra alvarmarker återfinns dessutom flertalet rödlistade fåglar och insekter såsom nattskärra, svartfläckig blåvinge och appollofjäril.

 

Ollajvs NR (Bildat 2002)

Reservatet består av ett 117 hektar stort skogsområde som är förhållandevis fuktigt och delvis karaktäriseras som sumpskog. Mossbelagda stenar, ormbunkar, lavar och rejäla granar ger känsla av att befinna sig i en trollskog. Stövlar gäller för att inte bli våt om fötterna. Bitvis är skogen svår att ta sig igenom på grund av döda träd och grenar. Svajdeån rinner genom reservatet och utgör lekplats och uppväxtplats för havsöringen.

 

Visne ängar

 

Att ta en promenad längs den 2 km långa kulturstigen i änget är en lisa för själen. Här vandrar du bland ekträd och stora enesbuskar genom ett stort fornlämningsområde med husgrunder, stenvastar och gravar från äldre järnålder (500 f Kr - 500 e Kr).

 

På våren täcks marken av blåsippor, vitsippor och lite senare gullvivor och orkidéer såsom S:t Pers nycklar och Adam och Eva.

I en bäckfåra syns slipskåror i den fasta hällen. Slipskåror återfinns vid vattendrag över hela ön men ingen har ännu med säkerhet kunnat fastställa deras syfte och till vad de använts.

 

I ängets norra del finns huslämningar efter en ödelagd medeltida gård. Liknande husgrunder finns ocskå vid angränsande Fjäle ängar i Ala. Enligt folksägen ska det ha funnits två socknar mellan Ala och Alskog, Fjäle och Visne, som utplånades under digerdöden. Kanske är det dessa två medeltida gårdar som menas.

 

Att många njuter av platsen märks av texterna man kan läsa i ängets gästbok. Vad sägs om denna: “En underbart vacker och rofylld plats. Cyklar gärna hit innan solen går ner, sippar lite rosévin och bara njuter. De e livskvalitet de!”

 

Denna text sammanställdes 2014 när Alskog Hembygdsförening genomförde projektet “Synliggöra Alskog”

.

Labyrint/Trojaborg

 

Mitt emot infarten till Visne ängar, ca 400 m från kyrkan, finns en ca 150 år gammal labyrint/trojaborg.

Labyrint betyder irrgång på grekiska och är en säregen typ av fornlämning som är känd från flera kulturer och länder. På en vinkanna från ca 600 f Kr funnen i norra Italien finns en avbildad labyrint med inskriften TRVIA vilket har tolkats som den väl befästa staden Troja. Därav namnet Trojaborg eller Trojeborg.

 

I Sverige finns omkring 300 kända labyrinter, i Finland 200 och i Norge cirka 20. De flesta svenska labyrinterna ligger utmed kusterna och över hälften i Norrland. De flesta härrör från 1300-talet och framåt, ett fåtal äldre är funna invid brons- och järnåldersgravar och kan därmed vara upp till 3000 år gamla.

 

Romarna utövade ryttarlekar i labyrinternas irrgångar och på våra breddgrader tror forskarna att de tidiga labyrinterna användes vid fruktbarhetsriter. Under medeltiden användes de i Italienska och Franska katedraler för symboliska pilgrimsfärder. Från Grekland, Frankrike och Serbien finns berättelser om slingrande ringdanser i labyrintmönster fram till 1800-talet. Eftersom labyrinter ansetts ha magisk betydelse har de ofta anlagts vid fiskeplatser där det ansetts ge god fångst och vind att gå i labyrinter.

 

Det finns också berättelser från verkliga livet om hur Trojaborger användes. P A Säve, Gotlands Fornsals/Museums grundare skriver att det på 1800-talet var populärt att ”ränna Trojaborg”. Både unga och gamla sprang eller gick i dessa labyrinter och speciellt mycket folk kunde det vara från 1 maj och fram till midsommar.

 

Alskogs labyrint är anlagd på 1860-talet av folkskollärare Lindgren, alltså under just den period när det var populärt att ”ränna/springa Trojaborg. Kanske tänkte han också att det var ett bra sätt att ge skolbarnen motion, samarbetsövningar och en portion historia.

Alskog Hembygdsförening tog fram den igenväxta labyrinten i början på 1990-talet. Sedan dess har den fallit i glömska för att 2014 åter få nytt liv genom projektet “Synliggöra Alskog. Kanske kan det återigen bli populärt att ”ränna Trojaborg” för både ung och gammal i Alskog.

Labyrinten/trojaborgen är 18 meter i diameter och ingången ligger i SV.

 

Du kan gå från Gamla skolans informationsskylt, 150 meter mot Ljugarn går en liten väg in på höger sida, följ den ca 150 meter och du står vid trojaborgens infoskylt. Spring lite i trojaborgen och hjälp till att hålla den öppen!

 

Tjängvidestenen

 

Tjängvidestenen är en bildsten som hittades på gården Tjängvide 1844. Stenen har flera bilder varav de mäktigaste är Odens åttafotade häst Sleipner och ett långskepp där seglet är lika brett som skeppet är långt. Runt hela stenen och mellan det övre och undre bildfältet löper ett flätat mönster.

 

Stenen är daterad till vikingatid, vilket gör den till en 1 200 år gammal historiebok!

 

Två runinskriptioner finns på stenen varav den ena kan tydas som ... reste stenen till minne av Hjörulf/Jorulf, sin bror …

Stenen består av kalksten och är i sin nuvarande form 1.70 m hög och 1.20 m bred. I ursprungligt skick kan den ha varit upp till 2.5 m hög. Stenen förvaras sedan 1869 på Statens Historiska museum i Stockholm.

 

Bilden på Odens häst Sleipner togs fram som logga och sattes att pryda informationsbroschyren om Alskog i projektet “synliggöra Alskog” hösten 2014.

 

Så här låter historien om hur stenen hittades:

I Bonden Johan Tjengvide har berättat för Carl Säve följande om fyndet av Tjengvide-stenen:

 

I den stenbacke som ligger här i trädgårdstäppan invid huset, företogo vi oss att gräfva en grop, för att deruti bygga en liten potateskällare. Sedan en mängd grus och lösa stenar afröjts, stötte vi på fastare grund, och ju djupare vi kommo, desto mer öfvertygades vi, att vi råkat på en ordentligen med murbruk murad, fast, gammal grundval. Vi, som nu sett denna grusbacke i all vår tid, hafva likväl aldrig förut vetat, att något sådant fanns deruti, ej heller hafve vi hört någon den ringaste sägen om, att något sorts hus förr iverlden här skall hafva stått. Vi bröto oss något djupare ned i muren, och vid det en af oss med jernstören stötte i det nyss blottade lagret af murbruk efter en borttagen större sen, lossnade deraf en hel kaka och kom att ligga omvänd. Vi sågo då med förundran ränder och tecken på undre sidan af murbrukskakan. Det var nu lätt att se, att den sten, på hvilken kakan legat, äfven borde hafva inhuggningar. Bruklagret borttogs, och vi funno här den stora stenen, hvilken vi ock slutligen, ehuro med stort besvär, fingo upp på backen. Han är alldeles hel, sådan han låg i muren, md undantag att två mindre stycken sprungo af för stötarna med jernstören, innan vi fått reda på att något fanns inhugget på honom. Men dessa två stycken togo vi vara på och inpassade på sina ställen, sedan vi fått upp stenen.

 

Carl Säve, som under sommaren 1844 befann sig i Alskogs socken för dialektstudier, besökte platsen och gjorde en teckning av stenen, så troget och så godt sig göra lät för mig, som icke är någon ritare. Stenblocket låg då icke utan en viss omsorg upplagdt ofvan på marken invid egaren, Johan Tjängvides, husvägg. Det hade tidigare, av alla Säves uppgifter att döma, legat i golvet till ett medeltida stenhus, med den ristade ytan vänd uppåt och sålunda svårt utsatt för slitning och sönderfall genomtramp.

 

Under det följande året 1845 träffade bröderna Säve runforskaren George Stephens och Carl berättade om det märkliga fyndet vid Tjängdarve . Hans ord ha tydligen gjort intryck; man satte omedelbart i gång en insamling för “minnesvärkets aftecknadne och allmängörande”. Pengarna överlämnades till Per Arvid Säve, som då var läroverklskollega i Visby och redan var känd som en utmärkt tecknare. I brev till brodern meddelar han: “Något efter hemkomsten besökte jag Alskog och Tjängvide-stenen; han var jemmerligen skadad af sol, regn och frost, dock högeligen skyddad af egaren. Som det ej fanns någon torn-kammare i Alskogs kyrka, ej heller vid Tjängvide gård något passande hus till dess förvarande, betalade jag husbonden för förfärdigandet af ett fyrkantigt, fodral-likt lock, att jemnan ställas öfver stenen. Jag aftecknade stenen så noga jag kunde - i synnerhet runorna… Bondefamiljen på stället är utmärkt vettig och hygglig; både den unge husbonden Johan Tjängvide, som eger stenen, och hans bror Jakob, som är en käck runo-läsare. Denne sednare konfererade jemte mig run-raden mycket noga och kritiskt med afteckningen, och vakar öfver stenen, så att ej ett kort får komma derifrån… Denna dyrbara sten, både skadad af sol och väta och obändigt stor och tjock, lär väl ej utan fara kunna flyttas någorstädes. Han ligger emellertid nu under den beskedliga bondefamijens vår i godt hägn, hvaröfver jag ytterligare uppmanat Kyrkoherden i Alskog, Öfverberg, att vaka.

 

Nämnde Jakob Tjängvide var en intressant man: han lemnade genast sitt arbete och började att studera Liljegren, samt afskrifva dennes stup- och vändrunor mm. han var ock ganska förståndig i språkväg och öfver all vanlig bonde-enfald.

 

Carl Säve slutar sin uppstats om Alskogs-stenare på Gotland med följande ord: “I betraktande af allt detta, och utan att vilja föregripa framtidens dom i denna och dithörande frågor, anser jag de bätte Alskogs-stenarne för att vara bland de allra märkvärigaste fornsaksfynd, som på lång tid gjorts inom Norden. Ja, redan det att de efter all anledning innehålla de bäst och konstrikast utförda bildliga framställningar i sten, som vi ege från Nordens förskriftliga tid (ty åtminstone så gamla töra de vara!), gör dem förtjenta af den högsta uppmärksamhet. Derföre tager jag ocksåsäkerligen icke fel, när jag förutsätter, att alle Nordiske fonrforskare och häfdakunnige med mig skola önska, att de bägge Alskogs-stenarne snart och med lämpa måtte varda förde till ett säkrare ställe, än der de nu befinna sig, den ene visserligen i en kyrka och den andre under hederlige dannemäns samvetsgranna vård, men likväl hvarje stund utsatta för okynnets och barnslighetens åverkan. Måtte alltså dessa dyrbara fornminnen blifva förda till Gotlands eller Sveriges medelpunkter för fosterlandskärlek och vetenskapshog, till Visby gymnasium eller Stockholms norsaks-museum; måtte dessa bägge orter täfla om att förekomma hvarandra i deras förhvärfvande, innan en tredje kanske kommer dem i förväg och bortsnappar klenoderna, ty de äro sannerligen för goda att utanför en bryggarstuguvägg tjena till skottafla för leklystna gossars stenkast eller att som golfsten förnötas af järnbroddade stöfvelklackar!”

 

I sin Reseberättelse 1864 omnämner P.A.Säve “Tjängvide-stenen” (som ännu lika aktsamt förvaras der i gården(“ och “Alskogs-stenen (den kyrkoherden lofvade på det noggrannaste akta för all förstörelse)” med hänvisning till broderns uppsatser i Runa 1845 och Annaler 1852. Och han tillägger: “Man kan önska, att dessa begge så märkvärdiga Bild-stenar snarligen måtte förvaras på något offentligt och säkert ställe, så att de icke må förloras för forskningen”. Fem år senare (1869) inlöses Tjängvide-stenen till Statens Historiska Museum, där den sedan dess har förvarats. “I Museum såg jag vår gamle vän Tjängvide-stenen, på sin nu så förnäma plats: sic itur ad astra” skriver Carl Säve i brev till P.A. Säve den 20.9.1869.

 

Berättelsen hämtad ur

Gotlands runinskrifter Första delen av Sven B. F. Jansson och Elias Wessén

Sveriges runinskrifter 11 (1962)

 

 

Gålrum

 

Gålrum är en rogivande plats där man gärna strosar runt och känner historiens vingslag.

 

Platsen är ett av Gotlands variationsrikaste fornlämningsområden med ett stort röse, flera stensättningar och sju skeppsättningar. Idag finns 122 kända fornlämningar på gravfältet som spänner över en tidsperiod på nästan 1000 år - från bronsålder till tidig järnålder (1100-200 f Kr).

 

Skeppsättningar återfinns längs bronsålderns kustlinjer, sjöar och vattendrag. På Gotland ligger de märkligt nog ofta i samma riktning som själva ön. Det är inte många gravfynd som gjorts i dessa magnifika skepp här vid Gålrum men vid utgrävningar av skeppet intill det stora röset på andra sidan vägen har en obränd människa 17-19 år, och en helt bränd vuxen påträffats. I de andra skeppen har spridda brända ben av människa, hund, get och får samt krukskärvor, kol och sot påträffats. I ett av skeppen fanns en kalkstenskista med en urna innehållande brända ben, en rakkniv och en pincett.

 

Fynden under markytan berättar inte så mycket som vi kanske skulle önska om människorna som levde här, men visst är det fantastiskt att så mycket ovan jord finns kvar efter dessa tidiga Alskboar! Kan inte låta bli att undra vad de skulle sagt om de visste att deras gravmonument skulle finnas kvar efter 2000 år!

 

Att den gör det måste väl tolkas som att den varit betydelsefull genom alla århundraden och generationer alskboar - låt oss hoppas att den fortsätter vara det även lång tid framöver.

 

På området finns också en sliten bildsten från vikingatid (800-1100 e Kr). Väldigt vagt kan ett skepp med rutat segel samt rester av en runinskrift anas. I runor står ”aft ; rualta i faþur :”, alltså ”Efter Roalde fader ”.

Stenen flyttades hit 1925 från fyndplatsen vid Tomtängskvior, ca 1 km från kyrkan.

Närmast vägen är området tyvärr delvis skadat genom en ytlig grustäkt.

 

Sedan 1965 äger Gotlands fornvänner gravfältet och platsen betas av får för att hålla landskapet öppet.

Fakta är hämtat från Joakim Wehlins avhandling ”Östersjöns skeppsättningar, monument och mötesplatser under yngre bronsålder” 2013. Inspiration och fakta kommer också från arkeolog Per Widerström.

 

Texten togs fram när Alskog Hembygdsförening hösten 2014 genomförde projektet “Synliggöra Alskog”.

Under detta projekt framkom önskemål om att rusta upp själva parkeringsplatsen. Parkeringen skulle behöva grusas, fikamöbler hade inte funnits på länge, en självstängande grind in till själva området… lite röjning... och en vägskylt som visar in till området och parkeringsplatsen fanns på önskelistan.

 

Genom ett snabbt förfarande åstadkoms ett nytt Leader-projekt, “Tillgängliggöra natur- och kulturplatser i Alskog”, och tack vare arbetsinsatser från flera sockenbor kunde önskemålen bli verklighet redan samma höst.